Walla känner att jag vill skriva av mig lite.. Kämpade i 2år och kan fortfarande inte släppa att jag krigade så mycket för en sån grej, liksom jag menar visst det ska bli så skönt och kunna få ha mitt eget space, kunna ha mina kläder i garderoben, kunna ha mina skor i hallen, kunna ha mina smycken, smink och annat i toan, kunna känna känslan att vara trygg och det är mitt ställe. När jag tänker efter så ångrar jag allt kriminellt jag gjort, alla bus och något jag verkligen ångrar starkt att jag inte ansträngde mig för skolan. Men måste faktiskt vara lite ärlig nu, dom tiderna var dom bästa tiderna i mitt liv, livet var så underbart då, alla bilder, alla videosar och alla dessa fina människor jag förlorat med tiden.. Men vad ska man göra? Vänner kommer och vänner går, thats fuck'd up. Det hade gått mycket lättare och hade aldrig behövt kämpa såhär mycket. Men jag har det bra nu, jag mår bra och kommer bli bättre. Men nu önskar jag, ber till Gud att hjälpa mig att få min dröm till uppfyllelse.